Den sista delen

Eftersom det idag är internationella prematurdagen så kommer sista delen om vår historia här.

Historien om Viggo del 26

Veckorna i Vasa rullade på. Vi matade med flaska och Viggo kämpade för att orka helt utan andningshjälpmedel. Han växte och blev så stor att storlek 37-44 passade på honom. Vi fick så småningom flytta till ett familjerum med egen dusch. Där fick vi bo lite mer normalt. En liten köksvrå, skötbord,dubbelsäng och tv.

Vi hade besök av syskon och närmsta vänner. Vi försökte att ta oss ut en sväng alla dagar. Även om det bara blev en liten promenad eller utelunch. Men en paus från sjukhuslivet var ett måste. Jag körde till Smedsby till min morbrors lägenhet och tvättade kläder. Sömnbristen var total. Ibland undrar jag om man ens borde kört bil.

Viggo hade sk prematurljud. Ibland lät han som ett helt zoo. Han gnäggade och ojade sig konstant. Mest på nattetid. Så det blev inte mycket sömn med hans ljud och apparater som pipar om vartannat. Dessutom skulle han ju matas ofta också. Det var riktigt tufft när man också var riktigt psykiskt utmattad.

Så småningom började han klara sig utan syregrimma och helt plötsligt en dag när Viggo varit en stund på morgontimmarna med nattsköterskorna på avdelningen så hade näsmagslangen också tagits bort. Han fick matas helt med flaska nu. När han varit en hel vecka utan pulsdippar och andningspauser skulle han få komma hem.

Jag fick åka hem några timmar och bädda spjälsängen,vika babykläder och förbereda hemkomsten. Jag får se mammalådan och dess innehåll. Känner mig ledsen över att jag inte fått tid att göra allt dethär under graviditeten som alla andra. Det är enda gången jag åker hem från Vasa under de 5 veckor vi är där.

Jag hade sett så många föräldrar som gått hem från BB på TYKS. Papporna som stolt bär babyskyddet, den nykläckta babyn som sover i stolen och mamman som oftast vaggande går några steg bakom. Alla gånger jag sett såna familjer hade jag just lämnat min baby på sjukhuset. Jag fick gå ut utan min baby.

Men plötsligt kom dagen, den dagen då det äntligen var dags för oss att hämta det tomma babyskyddet och veta att det är sista gången vi bär det tomt för nu skulle vi få ta hem det dyrbaraste vi har. Efter 11 långa veckor på sjukhus.

Vi packar våra väskor, får en skolning i återupplivning och hemmedicinering och sen är det dags att åka hem. Det känns overkligt. Vi bär ner honom i babyskyddet till bilen efter att vi burit ner några kappsäckar med grejer. Man samlar ju på sig en del under 3 månader på sjukhus. Nu hade vi ansvar för honom och ingen annan. Nu ska jag aldrig behöva gå utanför dörren igen och lämna honom med någon annan. Nu skulle vi också få uppleva lite normalt bebisliv. Plötsligt sköljer känslostormen över mig.

Nu är det över.

Nu kan jag vakna ur mardrömmen.

Vi överlevde.