Mardrömsdag

Historien om Viggo del 21

Plötligt en dag visade vågen 1010g och han väger nu 1 kilo. Vi får en tårta tillsammans med vår föredetta rumskamrat. På samma gång flyttar lillen ut ur kuvösen och ut i öppen säng med värmemadrass.

Vi var ju inte så länge utan rumskamrat i vårt rum. Några dagar efter vi blivit själva kom en ny bebis med kuvös in. Med nya rädda föräldrar som allt är nytt för. Vi får förklara och lugna när alla larm går. Det jobbigaste just nu är att jag måste dela muminrummet med en annan mamma. Det är tungt att bo med någon man inte känner. Att inte få vara ifred någonstans varken i lillens rum eller i rummet där jag sover.

Lillen hade klarat sig bra utan intubationstuben en tid nu och man hade beslutat att vi ska gå ännu ett steg längre och byta från niv nava till CPAP. Han hade haft problem med magen och den var ofta svullen, ibland nästan marmorerad i huden. Vi masserade magen vid varje blöjbyte och hade magjomppa. Det hade blivit lite bättre med magproblemen och nu skulle CPAP testas. En av våra egenskötare var med och det kändes tryggt och bra att hon var med när beslutet togs att det ska bytas. Lillen låg i känguru efter bytet och det gick jättebra. Han mådde bra och hade inte några puls eller saturationsdippar. Vi bestämde att imorgon ska vi bada för första gången. När vi flyttade honom tillbaka till sängen så grät han lite. Vi hade nu fått börja höra hans ljud efter att intubationstuben tagits bort.

Morgonen den 6.6 vaknade jag på gott humör. Jag hade plockat fram kameran inför första badet. Jag hade pumpat mjölk och var redo för en dag som skulle kännas lite mer ”normal” med första badet. Jonas var hemma men hade gett klartecken att vi skulle bada trots att han inte var där.

När jag kommer in i lillens rum hänger kameran runt min hals och jag säger glatt god morgon till vår egenskötare men jag ser på henne att något är fel.

”Jag har tyvärr dåliga nyheter” säger hon.

Hela min kropp blir så tung mot marken. Jag ser mot lillens säng och ser att han har slangar och sladdar. Mer än han nånsin haft. Hon berättar att han hade plötsligt under natten fått riktigt jobbigt med andningen. Han hade först blivit ventilerad eftersom han hade slutat andas själv när det blivit för tungt. Sen hade beslut tagits att man måste intubera honom igen. Man tror att CPAPen hade blivit för tungt för honom. Den blåser extra luft i magen och han hade redan problem med magen så hans lilla kropp orkade inte mer. Han hade kanyl i både händer och huvud. Han fick blod och antibiotika ifall om det var infektion på gång. Han hade nästan ingen egen andning. Det var respiratorn som andades åt honom nu.Jag satt på sängen och grät med kameran runt halsen och vår egenvårdare strök mig på ryggen. Jag ringde Jonas. Jag kunde nästan inte prata. Han frågade om han skulle komma ner till Åbo en dag tidigare men jag sa att muminrummen var upptagna och han hade ingenstans att sova. Bättre att han kommer imorgon iallafall.Jag går tillbaka till rummet och vi ska fortsätta med morgontvätten. Lillen öppnar ögonen och det är enda gången på den dagen han är vaken. Vår egenvårdare uppmanar mig att filma eller ta lite kort till Jonas när han är vaken. Jonas är säkert orolig också, säger hon.Vi beslutade att jag inte ska ha honom i känguru idag eftersom han behöver vila nu. Läkarronden kommer men jag vill inte prata idag. Vår vårdare berättar och pratar med läkarna. Vanligtvis finns en psykolog som stöd till föräldrarna men hon är finskspråkig. Det finns ingen svenskspråkig psykolog på sjukhuset. Dom ska ändå sätta en remiss till mig så att jag kan få stöd. Det är upp till psyk att fixa en svensk psykolog åt mig när dom fått min remiss.Dagen går och jag ligger i rummet med lillen. Som tur är har nya babyn flyttat ut ur rummet dagen innan så det är inte extra föräldrar där. Läget är stabilt men hans egna andning är nästan obefintlig. Det känns väldigt ovisst om det kommer att bli sämre eller bättre. Budet kommer igen att ingen svenskspråkig psykolog finns att tillgå.

Imorgon skulle Jonas komma. Jag går och lägger mig i rummet jag delar med en annan mamma. Just ikväll skulle jag velat va själv. Börjar fundera för mig själv var hennes barn är. Kanske har hon ett barn som också är i dåligt skick? Kanske hon också helst ville vara själv inatt? Plötligt känns det ändå okej att dela rummet. Vi sitter alla i samma båt. Föräldrar till sjuka barn. Det är lika jobbigt för oss alla.

En kommentar Lägg till

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.