Från havandeskapsförgiftning och HELLP syndrom till Fanny 480gram

Inlägget är Ninas egen prematurberättelse

Det började med att jag redan i v 18 fick symptom på havandeskapsförgiftning och sökte akut flera ggr men eftersom man enligt läkarlitteraturen inte kan ha det då blev jag hemskickad. ”Migrän” blev diagnosen. Hade högt blodtryck och äggviteämnen i urinen och hade så svullna fötter att det var svårt att gå. Nattetid hade jag andningssvårigheter men det ignorerades också av läkarna. Jag gick upp mycket i vikt och en läkare på MVC sa att jag skulle gå med i Viktväktarna och motionera mycket. Hade försökt att motionera men blev andfådd så fort jag rörde på mig så det gick inte. Alla dessa symptom fick senare en förklaring. 


När jag var i vecka 23 blev jag inlagd pga havandeskapsförgiftning och man kollade dagligen flödet i navelsträngen då läkarna hade upptäckt att flödet var dåligt. Läkarna var mycket bekymrade och sa att ”när det väl händer så händer det fort” men vad de menade förstod vi aldrig. 


Efter ungefär en vecka kom sambon för att hälsa på mig och hade med sig hämtmat. Det var efter maten som jag började få ont i magen och vi trodde det var matförgiftning och smärtan blev bara värre och värre. Informerade sjukvårdspersonalen och de fick panik. 


En sköterska sprang runt och visste inte vad hon skulle göra. Läkarna blev informerade om vad som hände och min smärta blev outhärdlig och den satt på höger sida under revbensbågen. De körde ner mig till ett akutrum och klippte sönder mina kläder. De var cirka 10 personer som höll på med mig och jag uppfattade att de pratade om helikoptern, ambulans och Göteborg. De satte in en smärtpumpsgrej i min ryggrad men den hamnade fel så halva kroppen var borta av bedövningen. Helikoptern var upptagen och därför fick det bli ambulans. 81 km kördes på 35 min och smärtan var horribel. Sambon fick ta sin egna bil ner till Göteborg. Jag var rädd och orolig för barnet för jag var i vecka 24+2 och det är enormt tidigt och överlevnadsmöjligheterna för barn som kommer så tidigt är mindre. Ambulansen kom fram till Östra sjukhuset och där upplevde jag att lugnet infann sig.  De var bara två som tog hand om mig och sambon Morgan hann precis dyka upp innan jag rullades in till operation. Ett akut kejsarsnitt blev det och eftersom min bedövning inte fungerade som den skulle hade jag så ont att de fick söva mig. Vaknade upp på intensiven och var otroligt törstig men fick inte dricka något. Fick då reda på vad som hade hänt. Det som man tidigare sagt kunde gå fort hände mig; jag fick HELLP. Multiorgansvikt och mina njurar slutade att fungera. Fick dialys dygnet runt. Vi hade fått en dotter som vägde 480 g och som låg på intensivvårdsavdelningen för neonatalbarn. Dottern mådde under omständigheterna relativt bra men hon var tillväxthämmad. 


Det tog fyra dagar innan jag fick se henne. De körde mig från IVA till henne och det ögonblicket när jag fick se henne i kuvösen glömmer jag aldrig. Vi hade kommit fram till att hon skulle heta Fanny, vilket är ett släktnamn. 


Eftersom man inte visste om jag skulle överleva valde vi att gifta oss. En präst bokades och Morgan köpte ringar och vi vigdes på dialysavdelningen. 
Min tid på IVA gjorde att jag inte kunde gå längre så när jag väl blev förflyttad till en vanlig avdelning så blev det problem eftersom avdelningen inte handikappanpassad men det gick att hitta lösningar. 


Tidigare skrev jag att det skulle visa sig senare vad det berodde på. Anledningen till att jag mådde så dåligt, hade svårt att andas och hade gått upp i vikt berodde på att jag samlade på mig vatten i hela kroppen. I lungorna fanns vatten vilket gjorde att det blev svårt att andas när jag låg ner. Varje gång jag fick dialys fick de ut 24 liter vätska ur mig. Att säga att jag skulle motionera och gå med i Viktväktarna var helt fel alltså, till och med farligt. Tur att jag lyssnade på min kropp och tog det lugnt. 


Fanny gick ner första veckan som alla extremt prematurfödda barn gör men gick sedan upp mer och mer i vikt. 1 ml/h fick hon via sond den första tiden och man vände på henne var tredje timma. Morgan fick redan från början vara med och byta blöja och ta hand om henne. Efter tid fick jag komma till Fanny och öva på att sköta henne. Blöjorna var minimala och att byta genom två hål i kuvösen var inte lätt. Vi fick turas om att ha henne på oss liggandes, vilket kallas hud mot hud-metoden. Vi låg fyra timmar i streck och det kändes otroligt skönt att ha henne så nära. Hon var kopplad till respirator, POX-mätare och sond. Ibland glömde hon att andas men kom igång av sig själv oftast. Vid ett tillfälle andades hon inte på fem till sju minuter och det var fruktansvärt! 


Under tiden som vi var på Östra sjukhuset fick Morgan bo på Ronald McDonaldshuset och vilket fantastiskt ställe. De som arbetar där är underbara och de gör ett otroligt jobb. När jag blev utskriven fick även jag bo där. Efter några månader fick Fanny flyttas över till sjukhuset som ligger närmare hemmet och där fick vi bo på avdelningen för att vi skulle lära oss att ta hand om henne hemma (när vi väl skulle få åka hem). 


Dagen kom då vi skulle få ta hem henne. POX-mätare, sond och syrgas hade hon och vi var nervösa över att ta hem henne. Hon vägde då cirka 1700 g och babyskyddet var enormt stort för henne men vi tog det lugnt hem. Väl hemma var det mycket att ha koll på med syrgas och sondmatning. 


Nio dagar efter att vi hade kommit hem skulle Morgan och jag få influensavaccination och eftersom Fanny var infektionskänslig fick vi turas om att sitta med henne i bilen. När jag satt i bilen med henne pep POX-larmet och jag tittade då på larmet som bara hade ett streck på syresättningen. Jag tittade på Fanny och hon var blå! Hon andades inte! Jag var ensam på parkeringen och försökte därför få loss henne men syrgastuben satt fastspänd i baksätet och POX-mätaren satt fast den med. Jag fick panik när jag inte fick loss henne och sprang in till vårdcentralen och skrek att hon inte andades. Sprang ut igen och då hade Morgan kommit ut till bilen och han undrade var jag var. Jag skrek till honom att hon inte andas och han startade då med HLR (som vi hade fått lära oss) och snart kom läkare och sköterskor ut till oss. De fick loss Fanny och bar in henne till vårdcentralen. Jag ramlade ihop på asfalten och de tog in mig till ett annat rum. I rummet med Fanny hade läkaren hållit på med att få igång hjärtat och efter en lång stund kände läkaren hur det kom igång igen. Jag fick komma in till Fanny och samtidigt kom två ambulanser. Läkaren grät och kramade om mig och Fanny fick åka iväg med den ena ambulansen och jag fick skjuts med den andra. Efter det fick Fanny vara kvar i tre veckor till på sjukhuset. Det visade sig att hon hade en infektion som gjort att andningen slutat fungera.


Efter allt detta mår vi alla bra. Fanny fick inga hjärnblödningar eller andra men efter att ha fötts så tidigt. Hon är nästan alltid glad och busar mycket. Hon är nu 1.5 år (korrigerad ålder) och växer och utvecklas bra. Mina njurar blev återställda och jag mår bra. 

Med vänlig hälsning Nina Linnarsson

En kommentar Lägg till

  1. Anna skriver:

    Otroligt! ❤️

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.