En ny rumskamrat föds

Historien om Viggo del 17

Efter 1 veckas sängliggande p.g.a. min havandeskapsförgiftning började jag klara av att sitta på sängkanten och ta några steg själv till badrummet. Man kunde börja föra mig med rullstol till lillen. Bredvid hans kuvös finns en säng där jag kan vila. Jag försöker vara med och byta blöja men det är för lång stund att stå och jag får lägga mig på sängen när vi kommit halvvägs i bytet. Jag är rädd att skötarna ska tro att jag är lat. Att jag inte försöker tillräckligt mycket.

Det är varmt ute fast det bara är mitten på maj. En riktig värmebölja. Jag har fortfarande inte varit ute. Sjukhuset är gammalt och det blir varmt i lillens rum. Kuvösen avger också mycket värme. Jag och J kommer in på morgonen. Jag har fått en egen bröstpump i lillens rum så jag sätter mig i sängen för att pumpa medan jag ser lillen i kuvösen. Det är också lättare att få mjölken att rinna till när jag sitter bredvid honom. Att pumpa mjölk är mycket tidskrävande och känns på något sätt väldigt förnedrandre. Men man gör det iallafall så att man ska ha möjlighet att amma längre fram.

Mitt i pumpningen blir det rörelse i rummet. Den andra bebisen är född nu och kommer att flyttas hit inom en liten stund. Det blir ganska kaotiskt i början så Jonas måste lämna rummet. Jag får pumpa färdigt och ha på mig hörselskydd med radion på så att jag inte kan höra var som diskuteras om andra barnet. Kuvösen rullas in och med den ett helt team. Pappan är också med och ser ganska omtumlad ut. När jag pumpat klart säger vår egenskötare att det kanske är bäst om vi kommer tillbaka på eftermiddagen och tar känguru då när allt lugnat sig med nya bebisen. Jonas kommer och hämtar mig med rullstolen.

Känguruvård på ÅUCS

När vi kommer tillbaka har det lugnat sig med nya bebisen. Hans namn står på kuvösen och hans födelsevikt var ungefär samma som vår lilles. Vår skötare kommer och vi flyttar lillen i känguru. Det är så mysigt att ligga med honom hud mot hud. Pappan kommer med mamman i rullstol till grannbebisen. Jag vet exakt vilka känslor som rusar i mammans kropp när hon ser sin minibebis. Det måste vara jobbigt för henne att vi sitter i samma rum men lillen är redan i känguru så jag kan inte gå någonstans. Vi säger inte så mycket mer än att vi hälsar på varandra. Konstaterar att dom talar finska och vi svenska. Vi vet alla att vi kommer spendera många veckor tillsammans tätt inpå varandra.

En liten prematurhand som täcker mammas fingertopp

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.