Första gången jag fick hålla Viggo

Historien om Viggo del 15

Igår hade jag för första gången fått se lillen ordentligt. Nu hade det blivit ny dag och förmiddagen går åt till att vårda mig själv. Jag blir fortfarande jättetrött efter morgontvätten. Jag får sitta på sängkanten och vi skulle pröva att jag ställer mig upp och gå några steg till wc. Ja ställde mig upp men mina ben var som bly. Det gick bara inte att flytta på foten en endaste millimeter. Men det är ändå ett stort framsteg för mig själv att kunna ställa mig upp och jag kände mig nöjd med framgången.

På eftermiddagen hade det blivit dags att åter igen få åka med sängen till keskola för att hälsa på lillen. ”Min” svenskspråkiga studerande förde mig med sängen. Hon hade inte tidigare sett ett så litet prematurbarn och jag ville ge henne chansen att komma med. Jag märker att jag är så van att ha studerande med mig på jobbet så att jag nästan håller på att börja undervisa. Trots allt är ju inte mödravård eller prematurvård mitt specialområde och hon kan säkert mer än mig.

Väl framme på keskola var det dags att få ha känguru för allra första gången. H som var vår egenskötare begärde hjälp av en annan skötare. Det är inte lätt att flytta bebisen med respiratorn så man måste vara två. Allt ställs till med noggrannhet. Apparater flyttas och alla sladdar dras utanför kuvösen. Och så kommer han i H’s händer. Han är så liten där han kommer mot mig. Han är inte större än hennes ena hand. Så landar han där på bröstkorgen min.

Noggrannt kontrolleras att alla sladdar sitter rätt efter flytten. Intubationstuben kontrolleras. Filtar och täcken läggs ovanpå så att han inte ska få kallt. Hans temperatur övervakas också med en sladd. Eftersom han är så liten kan han inte hålla upp värmen själv ännu. H stannar i rummet en stund och pratar med mig. Hon berättar lite vad som väntar och vill lära känna mig. Vi tar lite kort.

Plötsligt piper det till i monitoren. Jag ser och hör att något är fel. Andas han inte? Han syresättning faller ti 70%. Jag vet att normalvärdet ska vara över 95%. Hans puls sjunker…Apparaterna piper och ylar för att varna att något är fel. Ingen fara säger H vant när hon kommer och kikar på lillen under filten. Dethär är en pulsdipp som det hör till att prematura barn får. Han kommer att ha många många dippar ännu förrän han växer från dom. Nu börjar han andas igen och saturationen stiger 75%-80%-89%-93% hoho nu kan jag andas ut igen. H lämnar mig och lillen en stund så att vi ska få lära känna varandra själva och mysa en stund.

När jag kommer tillbaka till avdelningen är jag så trött och slut. Men mitt blodtryck håller sig ganska bra i schack med blodtrycksmedicin. Kvällsskötaren funderar om vi ska prova att duscha imorgon igen. Jag gör m7g klar för natten, men först ska det pumpas. Jag pumpar bröstmjölk med sjukhusets apparat med några timmars mellanrum. Även på natten ringer larmet i mobilen och jag får lov att vakna. Mjölken som jag pumpar förs i flaskor till lillens avdelning. Även på natten.

Här kan du läsa alla delar i historien om Viggo.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.