Som en nåldyna

Historien om Viggo del 14

Nu när jag äntligen fått se lillen. Efter 4 dagar i plågor kunde jag slappna av lite. När jag kom tillbaka efter mitt första besök hade mitt blodtryck gått ner lite och jag kände mig mycket mer harmonisk. Imorgon skulle lillen flyttas in till ett annat rum där det fanns plats för två kuvösbarn men troligen kommer vi att vara där ensamma. Imorgon skulle också jag få ha lillen i känguru vård för första gången. Det betyder att jag får ha honom hud mot hud. Jag ska få hålla mitt barn i famnen för första gången.

Mitt mående blir bara bättre och bättre men fortfarande har jag inte varit mer än uppe och sitta på sängkanten några minuter i gången. Smärtpumpen kopplas bort och jag börjar få smärtmedicin i tablettform. Nu blir det också klart att jag kommer att få flytta till 5:e våningen till BB-avdelning.

På avdelningen känns det mer avslappnat. Jag får forfarande klexane sprutor i magen alla dagar eftersom jag inte klarar av att röra mig så mycket och mängder av tabletter. Mina blodprov visar att jag har hög risk att få blodpropp och mina andra värden är också dåliga trots att jag mår bättre. Sjukskötaren på avdelningen är snäll. Hon pratar finska men försöker så gott hon kan på svenska. Det är allt jag begär.

Det blir ny morgon och redan innan jag hunnit vakna ordentligt kommer laboratoriets personal med sin kärra och ska ta blodprov. Jag hör kärrans gnällande ljud redan på avstånd ute i korridoren. Jag gråter, det gör så ont. Vet inte var dom ska picka mig. Jag är blå och sårigt i huden överallt på mina armar. Jag måste ge blodprov varje morgon och varje gång sticks jag 3 gånger eller fler eftersom jag fortfarande är svullen och det är svårt att hitta blodådror. Oftast måste den första som provat picka hämta en annan labskötare när hen misslyckats 3 gånger. Jag räknar snabbt 16 insticksställen på min ena arm. Det är bara de som syns. Jag har säkert blivit pickad betydligt fler gånger.

Jonas och jag skrattar åt tanken hur morgonrapporten går i skötarnas kansli när dom slåss om vem som måste sköta den som pratar dialektsvenska idag. Jonas ska åka hem några dagar. Han ska jobba och packa min BB-väska som han ska ha med sig nästa gång han kommer. Konstigt att packa BB-väskan när vi redan är på sjukhuset men vi hade ju inte ens hunnit fundera på BB-väskan före.

Dagens skötare kommer in i rummet och med sig har hon en studerande. En studerande som pratar svenska. Och inte vilken svenska som helst, hon pratar österbottnisk dialekt. En dialekt från norra österbotten har aldrig kännts mer som hemma. Och duktig är hon också och vänlig. Precis vad jag behövde just nu.

Här kan du läsa alla inlägg i historien om Viggo

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.