Carl föds

Historien om Viggo del 8

Efter att läkarteamet berättat att jag kommer snittas under natten börjar barnmorskan redan ställa till inför kejsarsnittet och jag blir intervjuad. Hon säger att när babyn föds måste den ha ett namn när den kommer till avdelningen. Jag meddelar att det är omöjligt att svara på nu eftersom vi inte alls har hunnit tänka ut några namn ännu. Men hon är envis och ett namn ska hon ha. Kan ni inte kalla babyn för poika/tyttö Ström tills imorgon iallafall då maken kommer, föreslår jag. Men nej. Ett namn ska det va. Ett flicknamn och ett pojknamn. Jag märker att jag blir irriterad. Vi kommer inte att bestämma något namn här och nu mitt i natten när jag är här själv och maken är hemma i Närpes, säger jag strängt. Ja men ni kan ju ändra på namnet sen om ni vill fundera mera,det är inget bindande namn. Jahaa men kunde hon inte inlett med det då tänkte jag.

Jag ringer Jonas. Han hade just försökt att somna vilket förstås inte gick så bra. Samma ramsa med Jonas om namnet. Han började på samma vis säga att han inte kan tänka på det nu. Jag glömde visst också att inleda med att vi kan byta namn sen… Då blir det snabbt bestämt Carl eftersom det är Jonas mellannamn och från tomma intet drar vi tjejnamnet Elsa.

Barnläkaren kommer in och förklarar vad som kommer att hända med babyn efter kejsarsnittet. Ett helt team från neonatala kommer att stå redo att ta emot babyn och hjälpa honom andas m.m. redan där på plats. Sedan för dom babyn i en kuvös upp till neonatala avdelningen dit jag sedan kan komma och vara med babyn. Jag blir informerad att det troligen kommer att ta en tid förrän jag får komma dit med babyn eftersom jag kommer att vara i dåligt skick och behöver vila mig några dagar.

Mitt blodtryck är skyhögt trots medicinering. Jag sa till barnmorskan att det knappast kommer att lugna sig mera nu såhär inför allt. Jag är så orolig och stressad att det vore konstigt om det inte är högt. En läkare kom in och sa att man flyttat fram min operation någon timme. Det hade kommit ett mer akut kejsarsnitt och min bebis mådde bra i magen så jag måste vänta ännu.

Runt 01-tiden på natten var det min tur. Jag hade fått så mycket mediciner att jag var helt omtöcknad. Det kändes som om jag drömde och jag mådde inte bra. Jag rullades in till operationssalen och jag tänkte att jag rullas mot min egen död. Jag kommer nog inte att överleva det här. Inte om jag ska bli ännu värre i skick efter snittet.

Epiduralen sätts och det är förstås också svårt att sätta på mig. Det gör ont. Så ont att jag börjar spy. Jag får ligga på rygg på operationsbordet. Mina armar sträcks ut åt varsitt håll och dom spänns fast med remmar. Försöker hålla mig lugn men jag känner mig klaustrofobisk. Hela britsen skakar för att jag skakar. Precis som om jag skulle frysa men jag fryser inte. Det är ett tecken på att min toxemi framskrider förklarar någon i operationssalen.

Kirurgen jobbar på bakom draperingen. Det gör inte ont men jag känner att någon gräver i mina inre organ. Väldigt olustig känsla. Det känns som det tar en evighet. Jag frågar hur länge det ska ta eller om det är några problem? Vi ska just ta ut bebisen nu fick jag till svar. Jag tänder till och spänner öronen allt vad jag kan. Det spänner till i magen och det blir ett tryck på något sätt. Sedan hör jag ett svagt litet gråt. Kuuliko Äiti? frågar kirurgen och jag svarar ett snyftande joo.

Barnmorskan kommer via huvudändan och visar babyn åt mig. Jag gråter och ser NADA. Kan ju inte torka mig ur ögonen heller då jag är fastspänd. Så måste hon ta babyn vidare till teamet som väntar. Oliko se poika vai tyttö? Kom jag plötsligt på att fråga. Öööh…se oli…öööh…Poika, svarade någon i operationssalen.

3 kommentarer Lägg till

  1. Christina skriver:

    Åh Malin, jag blir så sorgsen av detta. Dels för att det är så nära min egen upplevelse av samma sak. Men också för att vi har fått två helt olika upplevelser av detta. Vi behövde aldrig ha något namn klart här, eller jo i Ipana hade vi skrivit in både Einar och ett flicknamn. Men han har nog blivit benämnd som pojke Doktar tills jag sa att han ska heta Einar.

    Själva operationen kändes ok för mig för jag hade vid det tillfället börjat må bättre. Säkert tack vare all medicinering.

    Så skönt att veta att denna historia har ett bra slut och att ni har världens finaste Viggo hos er nu. 💙

    Gilla

  2. Sussi skriver:

    Sitter tårögd och läser detta. Trots att det är snart 4 år sen vår lilla W kom till världen på samma sätt, så känns det precis som igår. Ända skillnaden är att W fördes till rummet bredvid genast, hörde inget gråt alls när han togs ut. Hemsk känsla att inte veta om han lever eller inte! Sen hann jag se en liten pojke, som de lyfte upp i kuvösen, för att mamma nog ska veta att jag lever..

    Gilla

    1. MalinS skriver:

      Usch så hemskt att inte veta. Det är nog mycket som blir riktiga trauman efter man varit med om något sånt.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.